shazam

Kommentarer från min sida känns helt överflödiga. Däremot vill jag gärna höra era.

Johan Wanloo torde vara ett bekant namn för varje serieintresserad svensk. Han är en av våra mest meriterade humorserieskapare; han började i fansinsvängen under sent 80-tal, har varit professionell serietecknare och illustratör sen 1994, och han vann en Adamson-statyett 2006. Han är skapare av otaliga seriefigurer: Angschölick, Örn Blammo, De Äventyrslystna Karlakarlarna m.m. m.m. – och nu Rock Manlyfist, Master of Space Karate! På måndag lanserar han Rock Manlyfist som en webserie som ska uppdateras en gång i veckan (här är länken igen om ni missade den alldeles nyss). Med anledning av denna tilldragelse har vi bytt några ord med Johan Wanloo (och tiggt till oss en förhandsvisning av Rock – se resten av inlägget för bilder!):

Vem är Rock Manlyfist?

Utan att spoila den origin som kommer segla upp under de första veckorna allt för mycket kan jag avslöja såpass att Rock Manlyfist behärskar den allra mest avancerade och dödliga kampsport som existerar… Space karate! Under det pastellfärgade och Jan Hammer-ljudsatta 80-talet reste han omkring i världen och spöade upp diktatorer och ninjor. Men när 90-talet kom behövdes hans kunskaper inte längre. Men nu, 2010, står världen återigen inför hot som bara Rock Manlyfist kan stoppa.

Varför en webserie? Vad är skillnaderna mellan att göra en webserie jämfört med en pappersserie, om det finns några?

Det finns många anledningar. Först och främst har jag alltid velat göra en veckoföljetång a la söndagssida men det har inte varit möjligt att sälja in något sådant i Sverige. Jim & Jakten på guldankan, som gick i Larson är det närmaste jag kommit den grejen. Sedan har jag länge längtat efter att göra någonting som jag styr över helt och hållet själv. Nånting där ingen redaktör eller marknadsavdelning kan komma och lägga sig i. Ingen kan ge mig sparken. Igen kan säga till mig vad jag ska göra. Vill jag lägga ner är det enbart mitt beslut. Sist men inte minst så kan man ju, om man ligger i, faktiskt få ekonomi i en webserie.

Ekonomi, alltså? Hurdå? Annonser? Prenumerationsavgifter? Har du tagit lärdom av andra webserier (ekonomiskt såväl som kreativt)?

Är detta början på The Johan Wanloo Universe? Kommer Rock Manlyfist teama upp med Felix Gimlet och El Fjongo t ex?

Det är inget jag tänkt på men det är en bra idé.

Du är en enormt produktiv seriekonstnär. Hur passar Rock Manlyfist in i ditt packade schema? Hur länge har du tänkt hålla på?

Jag har hållit på med Rock Manlyfist av och till i snart två år. Jag har hela första storyn på 24 avsnitt helt klar och det finns manus till typ 60 så jag har en bekväm buffert. Säg att jag lägger ut sådär 10 avsnitt innan jag börjar tänka på att göra nya. Rock kommer gå med en sida i veckan och det ska inte vara ett problem faktiskt.

Rock Manlyfist är på engelska.Varför då? Har det varit svårt att skriva på engelska? Hur planerar du att nå ut till en engelskspråkig målgrupp?

Apropå enormt produktiv: vad har du för andra projekt i pipelinen? Kan du ge några kryptiska ledtrådar?

Jag håller på med en ”graphic novel” med arbetstiteln ”Världens tråkigaste man och invasionen från Atlantis”. Den är på bortåt 90 sidor och jag blir klar med skisserna vilken dag som helst. Den har jag hållit på med ett tag. Jag bestämde mig efter den senaste Karlakarlarna-boken att jag skulle göra EN annan bok med en avslutad berättelse innan jag gjorde fler med Felix Gimlet och El Fjongo och detta är alltså resultatet. Men den har tagit lite längre tid att göra än jag tänkte mig. På gång är också en äventyrsserie för barn som heter ”Kapten Klara” som kommer gå i tidningen Tivoli. Den handlar om en tjej som har en röd ubåt. Hon reser jorden runt och hamnar i allsköns trubbel. Jag är i skrivande stund NÄÄÄÄSTAN färdig med det första serien på 8 sidor. Två avsnitt är spikade i nuläget. Sen har jag någon slags iphone/ipad-grej på gång också. Sen är en Flygande Kaninen-pixi till klar som kommer 2011. Och så är det ju alla mina vanliga kneg. Jag gillar att vara upptagen. Mycket att göra är frilansarens bästa huvudkudde.

Vi tackar Johan Wanloo för intervjun och säger det än en gång så att ingen missar det: från och med måndag kan ni kolla in Rock Manlyfist här. Håll också ögonen öppna efter en gästkrönika här på Shazam.se av Johan Wanloo i samband med Rock-premiären!

Kom på att vi inte kört den officiella trailern för kommande The Walking Dead här på Shazam, så här kommer den. Den 31 oktober är det dags för det 90 minuter långa första avsnittet (av sex), och jag har idag läst att det bekräftats att det även blir en andra säsong. Zombiepeppet är definitivt på max. Eller?

Albumförlaget fortsätter sin satsning på att ge ut franska serier men dessutom blir det en svensk serie, om en spökdetektiv!  I september, lagom till Bokmässan, släpps Uppskovet av Jean-Pierre Gibrat som utspelar sig under andra världskriget. Uppskovet blir Albumförlagets största satsning hittills, serien omfattar två album men Albumförlaget ger ut båda i samma inbundna utgåva på ca 112 sidor. Del två av Hammerfall ges även den ut i samband med Bokmässan och är betitlad Skuggorna i Svartalvhem. Sylvain Runberg kommer f.ö. till Bokmässan och signerar. I samband med denna kommer Albumförlaget även att presentera den svenska serien Viktor Kasparssons makabra mysterier (bilden) av Dennis Gustafsson i form av en kort serie på åtta sidor. Första albumet är planerat att ges ut till jul. Huvudpersonen är en spökdetektiv i 30-talets Sverige. Senare i höst kommer tredje delen av Zorn & Dirna av Morvan m.fl. Albumet har titeln Soldathorderns klor. Jag tycker både Hammerfall och Zorn & Dirna är bra men jag ser mest framemot Uppskovet, jag har inte läst någon av Gibrats serier men jag har läst hyllningsrecensioner av hans verk. Viktor Kasparsson ska det bli mycket kul att ta del av, jag är den förste att klappa och hoppa när serieutbudet breddas i Sverige.

Seriehändelse: en ny skapar-ägd serie av Brian Michael Bendis och Alex Maleev. Enligt uppgift har Bendis och hans illustratörspartner planerat för Scarlet sen deras kritikerhyllade sejour på Daredevil slutade. Konceptet ligger närmare Bendis tidiga indie-kriminalserier än hans senare superhjälteserer: en kvinna (med artistnamnet Scarlet, därav titeln) som blivit illa behandlad av världen bestämmer sig för att slå tillbaka, och lyckas under resans gång både lära sig mer om sig själv och starta en revolution. Enkelt och kraftfullt enmeningspitch, inte sant?

Och det funkar. Scarlet känns betydligt mer angeläget och uppfriskande än det mesta man sett från Bendis de senaste åren (möjligen med undantag för Powers som fortfarande håller stilen). Scarlet pratar direkt till läsaren om sina våldsdåd, ett kul och välfungerande grepp som gör läsaren mer indragen, för att inte säga medskyldig, till Scarlets mer eller mindre berättigade vigilantism – något som Scarlet själv naturligtvis påpekar, vilket lägger ytterligare en meta-dimension av verfremdung till serien. Att det dessutom förefaller som om Scarlet är en inte helt pålitlig berätterska gör inte saken sämre. Jag brukar ofta störa mig på självmedvetet berättande-om-berättande (se vidare The Unwritten), men i det här fallet är det både subtilt och effektfullt och inte alls irriterande.

Att Scarlet har hand om narrationen betyder dock inte att Bendis själv är frånvarande som berättare. Hans sammanfattning av Scarlets liv fram till nu i ”punktform” är både medveten och rolig, liksom en splashpage som i princip bara består av svart, en helsida i dagstidningsform o s v… I Scarlet tillåter sig Bendis att leka med seriemediet igen, något han nog inte haft så mycket möjlighet till i de stora crossover-produktionerna från Marvel – och så andas också Scarlet skrivglädje från början till slut.

Det enda minuset är faktiskt Maleevs fotorealistiska (eller ska man säga fotokalkerade?) teckningsstil, som jag gillade i Daredevil (för att det då var första gången en superhjälte serie såg ut så) men som nu börjar bli en smula tröttande – det ruffiga är för utstuderat och tittar man närmare på teckningarna ser de ofta påfallande själlösa ut. Fast direkt dåligt är det inte, Maleevs stil fungerar väldigt bra för action t ex, särskilt när Bendis manus tvingar Maleev att växla mellan perspektiv och helbild/närbild – då skapas en dynamik som annars ibland saknas i linjerna.

Scarlet är en glad överraskning från en serieskapare som länge sett ut att fått all sin egenart avskavd i mittfåran. Och även om jag inte till 100 procent diggar Maleevs bildsättning råder det inget tvivel om att de två är väldigt samkörda och att stilen trots allt passar berättelsen rätt bra. Scarlet är kort och gott det bästa man kan köpa av Brian Michael Bendis just nu.

Vad: Peter Bergting presenterar ”Ashes of Time Redux” (Wong Kar Wai 1994) Var: Klarabiografen i Kulturhuset vid Sergels torg, Stockholm. När: Torsdag 2 september kl 18:30 – 21:00

På torsdag hoppas jag att alla Shazamläsare i Stockholm söker sig till Klarabiografen i Kulturhuset. Serietekets filmvisningar inleder nämligen då höstens program med fint besök och fin film. Peter Bergting har valt ut en av sina favoriter, ”Ashes of Time Redux” (Wong Kar Wai 1994). Han kommer vara på plats för att presentera filmen och när sluttexterna rullat klart blir det en pratstund med mannen bakom serier som ”The Portent”, ”Gängkrig 145″ och mycket annat. Allt är i vanlig ordning gratis. Biljetter får ni i dörren till Klarabiografen. Hoppas vi ses där!

Mycket annat kul är på gång de kommande månaderna. Läs resten av programet här!

Brightest Day har kommit en bit på vägen men mystiken om varför Aquaman, Martian Manhunter, Deadman och de andra återfick livet efter Blackest Night har långt ifrån lättat. En del frågetecken har rättats ut, men andra har uppstått. Som t. ex. vilken koppling den mordiska gröna marsianen har till Martian Manhunter. Eller vilka kopplingar som Hawkman och Hawkgirl har till det mystiska Hawkworld. I det här numret får vi lite mer kött på benen rörande dessa två saker då Geoff Johns och Peter Tomasi väljer att lägga merparten av fokuset på dessa två delar av Brightest Day-storyn (med det lilla undantaget av två sidor i början som berör Deadman).

Klart bäst i det här numret är Hawkman/Hawkgirl-storyn och vad som händer dem i det mystiska Hawkworld. Ni som kan er DC-historia känner säkert igen namnet Hawkworld, men här är det inte planeten Thanagar som åsyftas, utan vad jag närmast skulle beskriva som en sorts parallell dimension med starka band inte bara till Hawkman och Hawkgirl utan också till Jorden och Thanagar. Det Johns och Tomasi försöker göra här (och lyckas riktigt bra med i min mening) är att koppla Hawkman och Hawkgirl till ett större sammanhang. Dessutom får Hawkgirl en ordentligt överraskning i slutet av numret.

Som vanligt håller Brightest Day en hög illustrationsnivå, men Ivan Reis och Patrick Gleeson får ursäkta här men Ardian Syafs Hawkman/Hawkgirl-del är i en klass för sig. Hade Johns och Tomasi valt att använda hela numret till Hawkman-storyn och gett Syaf fritt spelrum i ett helt nummer så tror jag vi hade varit mycket nära en fullpoängare. Tyvärr är det inte så, men det förminskar ändå inte Syafs utomordentliga arbete.

via @WeltklasseSE: Tycker Tardi är lite överskattad men Gevärsblomman var onekligen en riktigt bra korthistoria i Den ödesdigra resan.

Optimal Press har en hel del på gång i höst framförallt av Joakim Lindengren. I september släpps den försenade Kajana- en serieroman av Ville Ranta, en vild historia om Elias Lönnroth som samlade in materialet till Finlands nationalepos Kalevala, det blir ett nytt omslag än det tänkta, det nya blir i färg. I oktober släpps dels en samlingsbox till Kapten Stofil-albumen och dels en ny upplaga av Kapten Stofil: Gammalt bröd rostar aldrig. Antologin Allt för konsten 9 med 20 serieskapare ges också ut. Mr Kenneth dressing up är Emelie Östergrens uppföljare till seriehäftet Mr Kenneth som gavs ut i våras. I oktober är det också dags för Niklas Askers Sätt att se, den svenska utgåvan av hans debutserie som först publicerades av Top Shelf med titeln Second thoughts. I december ges Ett anstötligt liv av Joakim Lindengren ut. Det är ett samlingsalbum med Lindengrens serier från Faktum, de hemlösas tidning i Göteborg. Personligen ser jag mest fram emot Ville Rantas serieroman men det kan även bli Skrubbefar till jul.

Bästa speltrailern jag har sett på länge. Måste ses. Kolla!

Idag postades Shazam.se:s tusende inlägg. Rätt sjukt när man tänker efter. Vi firar väl med att helt enkelt dundra vidare mot 2000, and beyond!

The man with the getaway face är en del av Darwyn Cookes pågående och kritikerrosade projekt att översätta Donald E Westlakes Parker-romaner (som han skrev under pseudonymen Richard Stark) till serieformat. Första albumet, The Hunter (eller Richard Stark’s Parker: The Hunter som den kompletta titeln lyder) kom ut häromåret och följs snart av nummer två, The Outfit. Inför släppet av The Outfit kommer Cooke och förlaget IDW nu ut med The man with the getaway face, som är en serienovell som utspelar sig mellan The Hunter och The Outfit (också baserad på en Westlake/Stark-roman). Detta är alltså inget fullängdsalbum utan en 24-sidors serietidning, dock i oversizeformat och på lyxigt papper.

Så långt kontinuitet. Vem är då den här snubben Parker, och varför är det en sån seriehändelse att Darwyn Cooke har slagit sig på att överföra dessa romaner till serieform? För det första är Parker-romanerna rättmätiga klassiker i den hårdkokta genren: de har ovanligt nog en renodlad kriminell i huvudrollen (ingen snitsig gentlemannatjuv eller Robin Hood-typ heller, utan bara en rå men smart buse och rånare). Så här post-Tarantino kanske inte det känns så fräscht men det var det verkligen när The Hunter, den första Parker-romanen, kom ut 1962. Westlake och hans brutale proffstjuv har sedan dess utövat ett starkt inflytande på sentida kriminalförfattare som James Ellroy och Edward Bunker.

Böckerna utspelar sig i ett stiliserat 50-60-tal vilket är en av anledningarna att Parker-romanerna passar Darwyn Cookes sensibiliteter – han har en klart 50-60-talsinfluerad stil och fick som bekant sitt stora publika genombrott med miniserien DC: The New Frontier,  en tidsenlig återberättelse av Silver Age-hjältarnas första framträdanden och Justice Leagues skapande. I The Man With The Getaway Face gör Cooke allt själv, inklusive textar – vilket innebär att det blir rätt stuk och känsla även på typsnitt och text. Det tidsenliga märks också i rutkompositioner och bildlösningar, ofta influerade av legendariske illustratören/grafikern Saul Bass. Diggar man den estetiken, och det gör ju varje bildsinnad människa, är The man with the getaway face ett måste.

Men det är inte bara simpel historisk autenticitet som gör att The man with the getaway face är en mäktigt bra serieupplevelse. Cooke jobbar rutinerat med oväntade och omväxlande perspektiv rakt igenom, det finns en väldigt ingående och samtidigt ledig medvetenhet om seriemediet här (så fick också Cooke sitt genombrott sent, först efter att redan ha jobbat många år som illustratör, både i seriebranschen och annorstädes). Splashillustrationerna ligger långt från superhjälteestetikens överlastning: här bjuds vi istället på en bild av när Parker ser sig själv i spegeln helt utan rutram och en schematisk skiss över ett brev Parker får. De sidor som skildrar det värdetransportrån som är berättelsens kärna (d v s mer än hälften av sidorna i tidningen) är i princip helt dialoglösa (Rififi, någon?) och växlar från rena fågelperspektiv till skuggrika närbilder via fler schematiska skisser och actionbilder helt utan rörelsemarkörer, som frusna ögonblick. Allt sammantaget blir det en oerhört suggestiv och medryckande historia.

Diggar du hårdkokt är Darwyn Cookes Parker-projekt det nya måste-köpet. Sällan har jag sett text och bild så sömlöst integrerat, så levande, så stämningsfullt. Det enda som gör att jag inte delar ut full pott är att 24 sidor är på tok för lite… när jag kommer hem från sommarstugan går jag raka vägen och köper The Hunter och sätter upp The Outfit på min pull list. Det borde ni också göra.

En lång titel och en laguppställning där Liz Sherman inte längre finns med är det första som möter läsaren av den här nystarten. Ursprungligen hade Mignola tänkt sig Hellboy som en serie med många huvudpersoner, men ganska snart tog en viss röd cigarrbolmande herre med stennäve över rampljuset helt och hållet. B.P.R.D. blev en egen titel först 2002 i och med publiceringen av Hollow Earth som Mike Mignola skrev tillsammans med Christopher Golden och Tom Sniegoski och som Ryan Sook tecknade. Åtta år senare har denna Hellboy-spinoff sprungit om originalet vad gäller antal album med god marginal. Den officiella förklaringen från redaktören Scott Allie är: ”Mostly it’s that Guy’s so friggin’ fast!” Guy Davis, seriens huvudtecknare, har en yxig men skön stil och han designar monster som en gud. För en som lever och andas i Mignolas fiktiva värld dagligen är det lite svårt att bedöma hur väl man lyckas med att öppna upp serien för nytillkomna läsare, vilket väl är tanken nu när man börjar på ny kula. Det blir lite blinkningar åt oss som hängt med ett tag och samtliga av figurerna ges en kortare introduktion. Man slänger ut många nya mysterietrådar som man lär nysta i ett tag. Mest av allt får det här premiärnumret mig att tänka på teasern till en riktigt bra episod av The X-Files. Ni vet den där korta och ofta väldigt hårda scenen innan förtexterna som ska få en att stanna kvar vid teven. Sämre betyg kan man definitivt få i min bok och jag hoppas att fler ger titeln en chans.

Manus: Mike Mignola och John Arcudi Teckningar: Guy Davis Förlag: Dark Horse Comics Betyg: 3+/5

Spoilervarning utfärdas härmed för texten nedan!

Som är brukligt i Hellboysammanhang slutade första numret i en kombinerad cliffhanger: Big Red slåss så det stänker med en taggig kämpe i gyllene rustning och alven som blev en gris, även känd som Gruagach, får konfronteras med effekterna av sitt krigshetsande. Tvåan kastar oss rätt in i bakgrunden till den nu återuppståndna Queen of Blood som sedermera knyter an till Hellboys pågående råkurr. Det är snyggt gjort och med en sorgsen underton mitt i slagsmålet. Tematiken kring hur myternas kreatur en gång för alla tänker sätta stopp för människans härjningar känner den som hängt med igen från Hellboy II: The Golden Army. Det liknar den kreativa process som efter den första filmen gjorde Mignola nödgad att befästa sin version av Hellboys historia. Något som ledde till att en omfattande skapelseberättelse avtäcktes i The Conqueror Worm, serien som kom kort efter. 

För första gången på många år ges vi en indikation på att Hellboy fortfarande lever och verkar i samma värld som systerserien B.P.R.D. Säkerligen är detta en snygg liten vink att nya läsare är välkomna att hoppa på nystarten i och med B.P.R.D.: Hell On Earth – New World (pust!). En tv-sändning där forna kollegan Kate Corrigan kommenterar monstret som dykt upp i Salton Sea i Kalifornien leder Hellboy nedför minnenas allé till en episod från barndomen i New Mexico. Jag hör till den skaran som aldrig kan få för mycket av Professor Broom och Lobster Johnson. Det är starkt och visar hur det finns utrymme för lite sentimentalitet även i en berättelse där puben vari vår alkoholfrie hjälte dricker sitt te i nästa ögonblick omges av en armé med kungatrogna riddare från Englands förflutna. Ytterligare ett mycket starkt nummer från en serie vars formkurva fortsätter peka uppåt.

På Bleeding Cool såg jag ryktet att en serietidning eventuellt skulle komma att säljas för ännu en fantasisumma. Den här gången är det ett ex av Detective Comics #27 där Batman är med för första gången. Skicket är 9.0 vilket innebär att tidningen är i det närmaste perfekt skick och detta utan någon förbättring, enligt säljaren finns det bara ett ex som är i bättre skick och det ägs av en samlare som går under namnet ”The Dentist”. Det spekuleras i att numret kan säljas för över två miljoner dollar vilket skulle vara nytt rekord för en serietidning. Tidigare i år såldes ett ex av samma tidning med skicket 7.5 för över en miljon dollar. Annonsen togs dock ner och något ex med skicket 9.0 finns inte listat på en sammanställning över tidningarna med bäst skick. Det återstår att se om annonsen dyker upp igen, säljaren Metropolis Comics är iaf en seriös aktör som genomfört liknande försäljningar. Nästan 15 miljoner SEK för en serie är rätt mastigt. En person på Bleeding Cools forum föreslog den billigare varianten att köpa Batman Chronicels vol 1 för 15 $ där Detective Comics #27 ingår. En rätt bra variant. Min favorit i ryktet är givetvis den mystiske storsamlaren som går under namnet ”The Dentist”, det är inte så lite Wimbledon Green över det hela, Seths lysande serie om världens främsta seriesamlare.

Med tanke på hur lyrisk jag blev över förra numret känns det nästan trist att skriva det här. I samband med att Bruce Waynes tidsresa når 1800-talet sjunker nämligen kvalitén markant. Där piratingredienserna förtjänstfullt gifte sig med såväl Grant Morrisons vilda utveckling av Batmytologin som science fiction-elementen, blir Wayne i vilda västern istället ett exempel på när saker och ting inte fungerar som de ska. Manuset går från att vara inspirerat och galet till lite tradigt och förvirrande. Vår hjälte får tampas med Jonah Hex som för tillfället är anställd av ingen mindre än en cancersjuk och opiumdelirisk Vandal Savage och hans allt annat än smarta hantlangare. Den klassiska westernhämndhistoria Morrison här ger en Batfernissa känns tyvärr oengagerad. Seriens MacGuffin, en Batemblemsförsedd låda med mystiskt innehåll som olika anförvanter till huset Wayne förvarat genom århundradena, dyker återigen upp och tillskrivs egenskaper av samma slag som Pandoras ask: allt går käpprätt åt helvete om den öppnas. Visst undrar man vad lådan innehåller, men efter det här fruktar man att luften kommer att gå ur avslöjandet mycket snabbt. Att historien rullas upp via teckningar som är allt annat än roliga att titta på befäster ytterligare fyran som seriens lågvattenmärke. Walden Wongs tuschning våldför sig i mycket hög grad på Georges Jeantys teckningar. Efter att ha sett en del av Buffy the Vampire Slayer: Season Eight, som är något av det senaste Jeanty har på resumén, kan jag inte lasta honom för alla konstigheter. I de värsta rutorna ser Jonah Hexs ärrade ansiktshalva mest ut som ett stekt ägg. Min hypotes är att Wong levererade ett hastjobb efter att ha fått uppdraget i elfte timmen. Jämför tidningssidorna med några av Jeantys otuschade original här så förstår ni vad jag menar. Ursprungligen skulle numret ha tecknats av Cameron Stewart, men av okänd anledning kunde han inte leverera. Detta meddelades i början av juni, tidningen skulle släppas 28 juli. Resten kan ni räkna ut själva.

Ingen blir glad av ett mellannummer. Men det faktum att Ryan Sook, som gjorde ett fantastiskt jobb på Kamandi i Wednesday Comics förra året, håller i pennan på den hårdkokta deckarhistoria som kommer i september gör dock att det finns gott hopp om bättring.

Manus: Grant Morrison Teckningar: Andy Kubert (omslag), Georges Jeanty, Walden Wong Förlag: DC Betyg: 2+/5

Haunt-recenserandet fortsätter! I och med #8 så är vi äntligen ikapp igen (vilket för er innebär att ni kommer att slippa Haunt ett tag, i alla fall tills nästa nummer kommer), och frågan jag ställde mig innan jag gick på det här numret var om den tidigare formhöjningen skulle hålla i sig.

Handling: Medan Mirage får reda på ännu mer om vad som gick fel i hennes och Kurts uppdrag så pressar Daniel Kilgore järnet för att lyckas fylla brorsans skor som hemlig agent, och bakom kulisserna så pyr det hos ondingarna. Man anar problem och stundande våldsamheter.

Det bra: Haunt börjar definitivt ta fart nu. Tempot i berättandet är uppskruvat och det känns som om att Robert Kirkman äntligen är på väg mot något mer konkret nu än i den inledande arcen. Alla karaktärer, såväl primära som sekundära och goda som onda, fortsätter att utvecklas, och det ska bli intressant att se vad som händer om/när allt krockar framöver. Det är även riktigt nice att se Haunt i full action för en gångs skull. Tidigare har vi mest fått våldsamma glimtar av bröderna Kilgore i kostym, men i det här numret är det fullt fräs över hustaken utan några som helst skuggor i vägen. Kul att se, särskilt som Greg Capullo och nye tuscharen Jonathan Glapion tecknar skiten ur den här titeln nu. Ektoplasma och snygga bildkompositioner i princip överallt. Bara det gör den här titeln köpvärd för min del.

Det mindre bra: Som i #7 har jag faktiskt inte särskilt mycket att klaga på. Det är fortfarande inte så tydligt vad (utöver hemliga och olagliga experiment) det egentligen som ondingarna till ondingar, vilket gör att storyn inte får det där spännande drivet man är ute efter, men förhoppningsvis så kommer kommande nummer att råda bot på den saken.

Slutsats: Haunt levererar storymässigt fullt tillräckligt för att jag ska känna mig fortsatt intresserad, och skiner i det visuella. Från att ha varit en konstant svag eller helt vanlig 3:a så bumpar jag för första gången upp Haunt till en 4:a i betyg. Kanske inte en jättestark 4:a, men ändå.

via @WeltklasseSE: Gillade inte Blueberry när jag var yngre men Blueberry 16: Hämndens timme som jag läst nu var bra om än väl mkt dialog,

Fransmän verkar ha svårt att inse att landets storhetstid tog slut för snart 200 år sedan vid Waterloo. Förutom en skev självbild snedtänder de gärna när någon ”missbrukar” en av deras kulturella ikoner. Speciellt om det är jänkare som ligger bakom. Så upprördheten när McDonalds (tillsammans med Coca-Cola den ultimata symbolen för obra globalisering) använder nationalikonen Asterix i en reklam kommer kritiken och upprördheten som ett brev på posten. Själv tycker jag att den är rätt kul.