shazam

Efter flertalet långdragna förseningar så är Geoff Johns och Ethan Van Scivers revival av Flash i och med nummer 6 slut. Äntligen. Den här serien har helt klart inte varit riktad till mig. Jag har ingen tidigare relation till Flash eller det (förvånansvärt) stora antal speedsters som uppenbarligen rusar runt lite här och var hos DC, och jag är lite på det oklara kring vilket syfte Flash: Rebirth är tänkt att ha. Om syftet har varit att introducera Flash för nytillkomna läsare så skulle jag nog vilja kalla det för ett misslyckande, för om du frågar mig så har det här varken varit särskilt intressant eller spännande för mig som nykomling. Dock, om syftet varit att återuppliva en klassisk karaktär och att skapa en nytändning för alla supersnabba män, kvinnor och barn hos DC så kanske det har funkat hur bra som helst, men det är inte jag rätt person att bedöma. Hur som helst, Flash funkar helt enkelt inte för mig. Jag hade förhoppningen att Geoff Johns precis som i Green Lantern: Rebirth skulle få mig att välja läsa precis allt av Flash i och med den här serien, men jag blir snarare avskräckt.

För det första så lyckas jag aldrig engagera mig i det massiva utbudet av speedsters. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men jag tycker att i princip alla känns trista. Troligen så kan det bero på att jag inte sedan tidigare är insatt i alla släktskap och familjerelationer dem emellan, men jag tror även att det hänger på att alla för mig känns så lika. De har mer eller mindre fåniga dräkter (gammel-Flash med den bevingade potthjälmen kan jag bara inte vänja mig vid) och springer mer eller mindre supersnabbt, men i det stora hela så känns alla, tyvärr, rätt ointressanta.

För det andra så gillar jag inte riktigt konceptet med DC:s speed force (och ännu mindre gillar jag the negative speed force som introducerades i Flash: Rebirth). Jag har alltid tyckt att superfart är en rätt klurig superkraft att bemästra, såväl berättarmässigt som visuellt, och problemet blir ännu tydligare när vi här har flera speedsters som ska slåss. Resultat blir ju bara att de jagar varandra. Jättefort. Blanda sedan in deras förmåga att springa bakåt och framåt i tiden medan de försöker få fatt i varandra så hamnar vi snart i tidsparadoxer som för mig känns både svårbegripliga och krystade.

Avslutningsvis så vill jag bara påpeka att jag såklart kan ha fel. Flash: Rebirth kanske är en fullständigt fantastisk serie om supersnabba killar och tjejer, men för mig som DC-rookie så känns det mest som en förvisso färgsprakande men ändock rätt rörig serie som inte lyckas väcka mitt intresse. Den började bra men blev sämre med tiden. Trist för mig.

Jag läste något om den här serien på nätet för några veckor sen och blev lite nyfiken på vad detta kunde vara för något. Titeln, om inget annat, är ju i alla fall cool… Så jag bestämde mig för att ge Sparta, U.S.A. #1 en chans och resultatet av den chansning har gett upphov till en rätt intressant läsning, i alla fall den underligaste serie jag läst på bra tag.

Efter det första tre-fyra sidorna verkar Sparta, U.S.A. vara en rätt beskedlig serietidningsskildring av amerikansk småstadsliv, men samtidigt står det klart att det är något som inte stämmer med Sparta under den polerade fasaden av amerikansk småstadsidyll. Som t.ex. det innevånarnas närmast fanatiska fascination för amerikansk fotboll. Samtliga av Spartas 9923 innevånare spelar fotboll och staden skryter med hela 12 professionella lag. Ett annat mysterium är vad som hänt med stadens stjärnspelare, Godfrey McLaine, som försvann spårlöst för tre år sedan. Men underligaste av allt är Maestro, stadens närmast messiasliknande ledare med blå hud som utövar stort inflytande över Sparta och som en gång varje år besöker staden för att dela ut bebisar till förtjänta familjer.

Författaren David Lapham bjuder här på en verkligt underlig story där man som läsare efter en första läsning sitter med fler frågetecken än antalet sidor. Inte heller blir dessa frågetecken färre efter en andra läsning. Men trots den rätt underliga och smått förvirrande story så det finns det något tilltalande med Sparta, U.S.A.. Exakt vad är svårt att sätta fingret på, men jag tror att Sparta, U.S.A. har potential att bli ett riktigt guldkorn om Lapham och hans partner Johnny Timmons får ett par nummer på sig.

Appropå Johnny Timmons så är hans illustrationer här den svaga länken i Sparta, U.S.A. #1. Det är inte så att han gör ett dåligt jobb, tvärtom är det helt ok, men kvalitén går lite upp och ner genom hela numret. Timmons tycks hela tiden kämpa med att hitta rätt still för serien och det ser bättre mot slutet. Kanske så har Timmons hittat den rätta stilen redan till nästa nummer? Vi får väl se…

Mara från Ulthar är Karl Johnssons debutalbum. Å det är inte vilket album som helst utan ett fanstasyäventyr vilket inte direkt hör till vanligheterna i Sverige. Albumet handlar om den unga Mara som bor i den orientaliska hamnstaden Ulthar. Hennes far är slavhandlare och säljer slavar till de märkliga figurer som kommer i de svarta galärerna. Men en dag försvinner han och tillsammans med sin bästa vän Nardos ger sig Mara ut på ett sökande efter sin far som för henne till månen och slavgruvorna där och ett möte Nyarlathotep, det krälande kaoset.

Eftersom Mara från Ulthar sticker ut från den vanliga svenska utgivningen ville jag instinktivt tycka bra om albumet vilket i sig skulle kunna leda till en fet besvikelse. Lyckligtvis gillar jag albumet även efter att ha läst det . Johnsson är en skicklig tecknare och teckningarna är väldigt fantastifulla, det känns fräscht och inte bara som en efterapning av något man läst tidigare.

Visst finns det utrymme för förbättringar men det är väldigt bra för att vara en debutant och det är alltid kul med svenska tecknare som inte kommer från alla kan teckna-skolan, lyckligtvis blir de fler och fler. Teckningarna är överlag väldigt stämningsfulla och Johnsson lyckas också förmedla känslor både hos djur och människor. Manuset är den svaga delen av serien, det är iofs underhållande och fantasifullt men dialogen är överlag lite styltig och hade kanske kunnat ses över liksom lite klyschiga karaktärer. Albumet blir dock bättre efter hand och avslutningen är bättre än början vilket är trevligt. Å en ung kvinnlig hjältinna är aldrig fel. En annan styrka är att albumet kan läsas av de flesta från de yngre tonåren och uppåt, nästan en allåldersserie alltså.

Jag måste också nämna formgivningen av Mara från Ulthar, omslaget är riktigt snyggt och textsnittet sitter som en smäck. Lägg till det bra kvalité på omslag och papper och det är nice att hålla i och titta på albumet. Sammanfattningsvis en underhållande och bra tecknad serie och jag hoppas att Johnsson fortsätter på den inslagna vägen och ger oss mer fantasy. Seriesverige behöver det.

En trailer för vårens stora serietidningsfilm, Iron Man 2, har släpps på nätet och visar en hel del nytt material.  Mycket fint ögongodis här och mina förhoppningar på Iron Man 2 steg ytterligare något i och med detta. Kul också att vi den här trailern får se de första glimtarna av Black Widow och Nick Fury. Dessutom, håll ögonen öppna i slutet av trailern för något riktigt coolt.

Rykten på nätet säger att Scarlet Witch kommer att göra ett framträdande i filmen, vilket i så fall skulle vara ytterligare ett steg mot Marvels planerade Avengers-film. Men än så länge är det ryktet inte bekräftat.

Jag skrev om det redan i november men Ekholm & Tegebjers två första serieutgåvor förtjänar att uppmärksammas igen. Valhall 15: Völvans syner är lätt det översatta album jag ser framemot mest i år. Att äntligen få läsa avslutningen på Peter Madsens magnifika epos får det att vattnas i munnen på mig. Theo ockulta kuriositeter: De förlorade sidornas bok är det svenska album jag ser fram emot mest i år. Mumiens blod var underhållande och jag har stora förhoppningar att De förlorade sidornas bok kommer att vara snäppet bättre. Valhall 15 ges ut i mars och Theo 2 i april. Utöver dessa har de inga serier innplanerade under första halvan av 2010. För mer info och länkar så kolla mitt tidigare inlägg.

G Willow Wilson är ett av de nya stjärnskotten på den amerikanska seriehimlen: född 1982, debuterade i seriesammanhang med serieromanen Cairo (recenserad på Shazam här) 2007. Ett år senare började hennes Vertigo-ongoing Air (näst senaste numret recenserat på Shazam här) och hon skrev miniserien Vixen: Return of the Lion. Sen dess har uppdragen inte låtit vänta på sig och Wilson har fler projekt i pipelinen för både DC och Marvel. Wilson konverterade till islam under studietiden i Boston och delar idag sin tid mellan USA och Egypten, där hon länge arbetade som frilansjournalist – hon må vara nykomling i seriesammanhang men är en rutinerad skribent och krönikör som bl a publicerats i Atlantic Monthly och New York Times Magazine. Som kvinnlig, vit, amerikansk muslim som dessutom skriver serier hamnar hon ‘utanför’ i alla möjliga sammanhang, något hon berättat om i en tidigare intervju. Shazam kontaktade henne för en intervju om Cairo, Air och hur hon ser på sitt serieförfattande.

Hej Willow och välkommen till Shazam! Hur blev Cairo till? Varifrån kom inspirationen?

Första gången jag satte min fot i Kairo kände jag att jag hittat hem, kreativt sett. Det tog mig ungefär 24 timmar att skriva ned grundhistorien i Cairo. Det finns så många saker att upptäcka i Kairo och så många intressanta människor att det kändes självklart att skriva en serie om det.

Hur kom du in på Air efter Cairo? Hur var det att gå från att skriva en avslutad serieroman till att skriva en månadstidning?

Två veckor efter att jag och MK Perker gjort färdigt Cairo ringde han upp mig – han var i New York och jag var i Egypten – och frågade “Okej, vad gör vi nu?” Jag hade försökt skriva en roman om en flygvärdinna med höjdskräck i ett par månader, men allteftersom jag skrev insåg jag att historien skulle passa mycket bättre som en fortsättningsserie. Det var så Air började. Utmaningen har varit att berätta en historia när man vet att läsarna kommer vara tvungna att ta en månadslång paus mellan kapitlen. Det är mycket annorlunda jämfört med att skriva en vanlig bok.

Hur långt fram ligger du i planeringen för Air? Har du ett slut uttänkt?

Jag har detaljerade planer för de första två åren. Och jag har ett slut uttänkt – ett spektakulärt slut om jag får säga det själv!

Hur arbetar du med MK Perker (illustratör till Cairo och Air)? Skriver du detaljerade bildmanus eller ger du honom fria händer? Diskuterar ni manus mycket?

MK och jag samarbetar väldigt bra; vi har gjort det här i fyra år nu. Jag skriver mina manus mer litterärt och ‘bokaktigt’, mina bildanvisningar handlar mer om vilken stämning jag vill uppnå än om detaljer. Sen tolkar han som han tycker bäst. Jag känner mig bortskämd eftersom vi är eniga om i princip allt. Vi behöver aldrig diskutera särskilt mycket.

Du är en kvinnlig amerikansk muslim som skriver en serie om flygplanskapningar, jihadister och konspirationer. Har det varit några kontroverser kring Air? Eller är det helt enkelt så att de som kan tänkas irritera sig inte läser serier?

Du slår huvudet på spiken – de som inte gillar sånt jag skriver om läser inte serier. Det var några få extrema högermänniskor här i USA som blev upprörda när första numret kom ut, de tyckte att jag förlöjligade frågor om nationell säkerhet. Fast det var helt tydligt att de aldrig läst ett enda nummer av Air, så ingen tog dem på allvar.

Du är väldigt aktiv på Internet: du bloggar, skriver krönikor, twittrar, deltar i forum, och så vidare. Vad har du för erfarenheter av seriefans på Internet? Många andra serieskapare tycker klimatet kan vara tufft och respektlöst.

Det är tufft och respektlöst, men jag gillar det ändå. Att skriva är en sån ensamaktivitet. Att komma i kontakt med andra människor – även virtuellt – som läser det man skriver ger mej feedback jag inte kan vara utan, och det blir också på något konstigt sätt som att man har sällskap med folk. Jag både får stryk och delar ut det online, jag klagar inte på att folk klagar på mej. Rom är pöbeln, och pöbeln är Rom, som man säger.

Air är en väldigt politisk serie, men de politiska aspekterna är alltid förankrade i figurerna. Är det svårt att binda ihop tema, person och berättelse, eller faller det sig naturligt?

Jag skulle nog säga att det faller sig naturligt. Mina egna erfarenheter, mitt eget liv, alla jag umgås med – vi lever mycket politiserade liv. Det är omöjligt att komma undan. Det känns som om alla val man gör nuförtiden är politiska val. Air är en sorts katharsis för mig. Jag kan ta mig an en politisk situation som i grunden är hemskt obehaglig och forma om den till fantasi och påhitt.

Air blandar flera olika genrer, inte minst romantik. Förhållandet mellan Blythe och Zayn är en grundbult i serien, och det känns mycket mer trovärdigt än många andra skildringar av förhållanden och romantik i mainstreamserier. Hur ser du på det?

Jag tycker det är roligt att skriva om människor som gör helt otroligt korkade saker för att de är kära. Jag har själv gjort mig skyldig till sånt. Det känns lätt och självklart att skriva Blythe och Zayn, särskilt som deras förhållande är ännu mer absurt med tanke på hur samhället ser ut idag (se min tidigare kommentar om politik).

Amelia Earhart är en nyckelfigur i Air. Vad gjorde att du valde henne? Kommer vi få se mer av henne i serien?

Amelia Earharts sista ord är bland de mest magiska och samtidigt mest skräckinjagande jag läst: “We are running North and South”. Det är en flygarterm, hon gjorde ett sista försök att orientera sig, att hitta rätt, genom att flyga i nord-sydlig riktning och hoppas att hon skulle se nåt landmärke hon kände igen. Men det låter så kryptiskt, som om hon pratade om en annan värld däruppe. Så hon hade en självklar plats i serien bara för det – och ja, vi kommer definitivt att se mer av henne.

Kan du ge oss några ledtrådar om kommande serieprojekt? Har du något drömprojekt du skulle vilja ta dig an?

Jag har precis skrivit en kortserie (om Nightcrawler, min anm) för Marvels Girl Comics (som Shazams gästbloggare Teresa Axner skrivit om här) som illustrerats av Ming Doyle. Jag har ett par andra saker på gång också men de kan jag tyvärr inte säga nåt om. För tillfället förbereder jag mig för släppet av min första fackbok, den heter The Butterfly Mosque och är en självbiografisk reseberättelse från Egypten. Den kommer ut i juni. Jag vet inte om den kommer översättas till svenska men den kommer ut på flera andra språk: danska, holländska och franska.

Vilka serier läser du själv för tillfället? Något du vill rekommendera till Shazams läsare?

Jag älskar Scott Pilgrim. Jag önskar att det kom ut ett nytt nummer varje vecka. The Unwritten är fantastisk, och Greek Street med. DMZ är den bästa krigsserien i vår tid. Jag har varit en Vertigo-tjej sen jag var 14, så det mesta jag läser kommer från Vertigo.

Vad står G för?

Gwendolyn! Men bara Bill Willingham får kalla mig det.

Tack för det Willow! Vi rekommenderar våra läsare som ännu inte gjort det att kolla in Cairo och Air (de första 10 numren finns samlade i två TPBs, Letters from Lost Countries och Flying Machine). Vill man veta mer om vad G Willow Wilson har för sig kan man kolla på hennes hemsida där hon bloggar, läsa hennes seriekrönika varannan vecka på Broken Frontier eller läsa hennes artiklar på Common Grounds, en nyhetsbyrå fokuserad på Israel/Palestina-konflikten.

Osamu Tezuka är en av de verkligt stora serieskaparna genom tiderna och han var sanslöst produktiv. Hans betydelse för mangan kan inte överskattas. Numera finns många serier av honom översatta till engelska men ingen till svenska. Några av hans mest kända serier är Buddha, Phoenix och Astro Boy. Jag har enbart läst de två första volymerna av Phoenix tidigare, framförallt den andra är ett mästerverk. Mer info finns på Wikipedia. Adolf som först gavs ut i Japan i början av 80-talet har getts ut på engelska av Viz och alla delar utom den första, oturligt nog, finns att beställa. Jag har läst de tyska utgåvorna från Carlsen där alla fem albumen går att beställa. Totalt över 1000 sidor. Na gut.

Adolf handlar om tre män som alla heter Adolf och vars öden är sammanlänkade. Den ene är den tyske diktatorn Adolf Hitler, den andre tysk-japanske Adolf Kaufmann och den tredje är den tyske juden Adolf Kamil. De två sistnämnda är bästa vänner i Kobe men deras vänskap sätts på prov av den ökande antisemitismen i Tyskland. Kaufmann är son till den tyske generalkonsuln och Kamil till en judisk bagare. Den judiska gemenskapen i Kobe har fått vetskap om att det finns dokument som visar att Hitler har judiskt blod i sig. De vill offentliggöra det för att stoppa nazisterna samtidigt som nazisterna gör allt för att stoppa det i samarbete med japanerna. Kaufmann och Kamil får båda vetskap om det i första delen. Den verkliga huvudpersonen är dock inte Adolf, Adolf eller Adolf utan Sohei Toge, en japansk journalist vars bror mördas i Berlin på grund av dokumenten samtidigt som han själv bevakar de olympiska spelen.

Brodern har kommit över de hemliga dokumenten och Toge gör det till sin livsuppgift att offentliggöra dessa. Andra världskriget närmar sig och dokumenten om Hitlers ursprung kommer att förändra livet för samtliga inblandade. Ovanstående är inledningen till serien och jag vill inte avslöja mer för att inte spoila något. Varje del åtföljs också av en kronologi med fakta över vad som hände det år då händelserna i serien utspelar sig.

Tezuka tecknar Adolf i en cartoonig stil som ibland skär sig med det allvarliga och tunga innehållet och som kan avskräcka den som inte gillar manga. Det är dock mest markant i de första delarna för att sedan tonas ner. Annars finns det givetvis inget att anmärka på vad gäller teckningarna, känslor förmedlas väl och stämningar byggs skickligt upp. Siddispositionerna är rätt konventionella överlag men de fungerar väl. Tezuka förmår att skildra tidsandan och miljöerna på ett trovärdigt sätt, även de delar som utspelar sig i Tyskland. Vad gäller själva berättelsen så är det lite segt i början, det är först i tredje albumet som det hela tar fart i och med kriget och det ökande lidande det för med sig. Det centrala temat är bevara sin mänsklighet, i den mening att mänsklighet är något positivt vilket iofs kan ifrågasättas efter att ha läst Adolf. Att tro på och göra det rätta och värna sina medmänniskor.

Tezuka är kritisk mot militarismen och den blinda tron på överheten. Serien kan i vissa delar läsas som en drift med dessa företeelser även om satiren är underordnad huvudberättelsen. Japanerna förefaller liksom tyskarna ha haft en vämjelig vurm för uniformer. Med risk för att spoila avslutningen så är den intressant och har bäring även på en pågående konflikt i världen då den visar hur det tidigare offret senare själv kan bli förövare. Serien blir som sagt bättre på slutet och den ger även en intressant inblick i Japan under andra världskriget. Ett fascinerande epos över tre personer vars öde är sammanlänkat.

Lite sent men iaf. Serieblaskan kom alltså ut med sitt första nummer i höstas. Bakom tidningen ligger ett antal personer som hänger en del på Serieforum. Chefredaktör är Olof Gustafsson som driver förlaget Serieplaneten som ger ut tidningen. Jag har lite svårt för namnet som för mig associerar till fördomen att serier är lite sämre än annan litteratur. Jag antar det ligger lite ironi bakom namnvalet och hoppas att den ironin också uppfattas av läsekretsen eller de som bara bläddrar lite i affären. Nåja, namnet till trots så är innehållet inte blaskigt utan trevligt.

Fokus för artiklarna ligger väl i linje med vad som verkar vara populärast på Serieforum och det känns som att just Serieforums besökare är den främsta målgruppen. Första numret innehåller t.ex. artiklar om Stålmannen, Marco Rota, förfalskade Tintinalbum och Kalle & Hobbe. Artiklarna är rätt ytliga och det är nog meningen också. Serieblaskan är nog avsedd att vara lättillgänglig. Artiklarna är dock välskrivna och mestadels intressanta. Seriesamlarnörderiet (observera att det inte är negativt menat) slår igenom rejält i artikeln om förfalskade Tintin-album där skribentens indignation över något så nedrigt lyser igenom. Det hela avslutas med en intervju med en lurad köpare. Underhållande!

Korrfelen är få och läsningen flyter överlag på. Det sämsta med Serieblaskan är faktiskt omslaget som andas amatörtidning vilket jag inte tycker Serieblaskan är trots att jag inte tror att de inblandade har någon större erfarenhet av tidningsmakeri. På det hela taget var Serieblaskan en trevlig bekantskap som jag gärna läser igen. På tidningens hemsida finns en lista med återförsäljare. Nästa nummer beräknas utkomma senare i mars. Det ska bli intressant att se hur Serieblaskan utvecklas framöver och vilken form den antar.

Så var den här, ett av årets två stora och efterlängtade Grant Morrison-projekt, Joe the Barbarian (det andra är såklart The Return of Bruce Wayne). Joe the Barbarian är likt Sea Guy, The Filth och We3 en serie som helt bygger på Morrisons egna figurer och påhitt, snarare än hans (om)tolkningar av kända figurer och grupper som Batman, Justice League och X-Men.

Till absolut ingens förvåning handlar Joe the Barbarian om hur olika verkligheter flyter samman och om fantasins och tankens kraft att omforma verkligheten, med ett starkt inslag av metafiktion – kort sagt en typisk Morrison-historia eftersom denna tematik sysselsatt honom åtminstone sen Animal Man och Invisibles och framåt. Det som kanske är lite mer oväntat är att Morrison, mästaren på att blanda berättartrådar och att driva en historia framåt genom överlappande händelseförlopp, i första numret väljer att inleda historien väldigt rakt och helt kronologiskt: vi följer huvudpersonen, den diabetiske tonåringen Joe Manson från det att han skjutsas till kyrkogården av sin mor (för att besöka sin fars grav) tills han kommer hem till sitt pojkrum. Ett välkommet vardagligt anslag från Morrison; jag drar mig till minnes att det jag gillade allra bäst med The Filth var hur huvudpersonen Greg Feely bekymrade sig för sina katter. Vardagsinslagen gjorde de utspejsade SF-konspirations-verklighets-kaos-scenerna mer effektiva; så också här. När Joe vaknar upp efter en tupplur (eller har han legat i insulinkoma? eller något annat?) på s 18 vet man som läsare inte riktigt vad som händer – precis som Joe själv – är det en hallucination, en port till ett annat universum, eller kanske bådadera?

I #2 förvandlas Joes tama vita råtta till en fantasykrigare och följeslagare och man är fortfarande inte riktigt säker på om detta sker bara i Joes huvud eller om det är något annat på gång. Bra skrivet såklart men ändå på något sätt lite… typiskt. Det är såklart meningen att man ska sväva i ovisshet om berättelsens sanna natur, precis som så ofta förut hos Morrison. Även om han här hittat en kul ny twist på sin favorittematik och en huvudperson som ligger långt från t ex de hypercoola ontologiska terroristerna i Invisibles så kommer man inte undan den där känslan som nästan varje nytt Morrison-verk de senaste fem åren fört med sig: det är ju bara samma sak igen.

Det som så här långt främst räddar Joe the Barbarian från att bli ännu en i raden av likartade Morrison-historier är Sean Murphys fantastiska illustrationer. Han fångar direkt den trulige och sårbare tonåringen Joe; det räcker med ett par sidor så har Murphy givit Joe ett distinkt minspel, en distinkt attityd. Sidorna 4-5 i både nummer #1 och #2 fylls av maffiga dubbelillustrationer, en splashpage upphöjd till två: kyrkogårdsscenen i #1 är lätt rysningsframkallande, och den stora fantasy-stridsscenen i #2 innehåller många helsköna detaljer att njuta av (personlig favorit: teddybjörnen som kör en ‘loader’ från Aliens). Actionscenerna i #2 – ett tvärt temposkifte från det relativt lugna #1 – är över huvud taget exemplariska och man önskar att fler vanliga superhjälteserier hade lika bra actionfeeling som Joe the Barbarian.

Murphys storverk till trots blir det en avvaktande stark trea i betyg för Joe the Barbarian så här långt. Det återstår att se om Morrison ger historien en riktning som känns ny och fräsch snarare än bara en upprepning av välkända teman.

David Petersens Mouse Guard är en personlig favorit, jag har tidigare recenserat både Autumn 1152 och Winter 1152. Comic Book Resources publicerade i veckan en längre intervju med David Petersen och nedan har jag sammanställt det jag tyckte var intressantast i den. Nästa del i Mouse Guard-eposet ska heta The Black Axe och utspelar sig innan händelserna i de två tidigare samlingarna. The Black Axe är en origin-story om Celanawe och ska även delvis utspela sig under hans storhetstid. Petersens tanke med det är att det ska bli klarare exakt vilka förväntningar Lieam har på sig när han axlar den avlidne Celanawes ansvar som The Black Axe. Förutom Celanawe blir det i stort sett bara nya karaktärer, många av karaktärerna i Autumn och Winter var inte ens födda när Black Axe utspelar sig. Efter The Black Axe har Petersen tänkt sig att ta sig an kriget mot vesslorna som man fick lite ledtrådar till i Winter. Därefter blir det ett kronologiskt hopp till ett bra tag efter Winter. Detta för att Petersen vill ha ett glapp att kunna återvända till. Petersen förhandlar även om rättigheterna till en Mouse Guard-film men det verkar vara i sin linda. I intervjun berättar Petersen också om vilka som ska vara med i spin-off projektet Legends of the Guard som t.ex. Jeremy Bastian och Guy Davis. Vill du veta mer så läs helt enkelt hela intervjun. Jag säger bara: Ju mer Mouse Guard desto bättre

Jag vet att jag inte varit direkt snäll mot James Robinson den senaste tiden och det med goda skäl. De flesta av hans arbeten den senaste tiden som t.ex. Justice League of America, Justice League: Cry for Justice och Superman: World of New Krypton (skriven tillsammans med Greg Rucka) har inte varit några lysande uppvisningar i författarskap. Men tydligen ett undantag och det är Superman som faktiskt har varit helt ok trots att titels huvudkaraktär lysst med sin frånvaro i ett års tid och ersatt av Mon-El från Legion of Super-Heroes. Hur underligt det än kan låta så funkar det betydligt bättre än vad jag hade trott till en början och Superman #697 är, enligt mig, ett av det starkaste numren hittills.

Jag väl på en gång erkänna att den här recensionen är lite färgad av jag är ett fan av Legion of Super-Heroes och redan undertiteln till Superman #697 är ”Man of Valor: The Espionage Squad Part 1” ger en god föraning om att Legion-medlemmar kommer att dyka upp, vilket det också gör. Legion-medlemmar som Chameleon Boy, Sensor Girl, Quislet och Matter-Eating Lad dyck upp här. Men vad gör de här, i forntiden så att säga? Svaret på den frågan får inte sin lösning i det här numret utan hänger i luften när numret tar slut och lovas besvaras i nästa nummer, men inte av Superman utan i Adventure Comics.

Att det stora mysteriet i Superman #697 inte besvaras här utan i ett kommande nummer (i en annan tidning dessutom) tycker jag är helt ok för det är egentligen resan fram till numrets slut som är det intressanta med det här numret. Inte så mycket för den action som det bjuds på, även om de sekvenserna är riktigt bra, utan snarare för dialogen och samspelet mellan karaktärerna. Som t.ex. Mon-Els och Superboys snack med varandra medan de leker kasta pinne med Krypto. Robinson har hittat en röst till Mon-El som känns helt rätt och i Robinsons porträttering av Mon-El tycker jag man kan ana glimtar av den gamle Robinson, den som gav oss Starman. Än verkar det inte helt kört för den gode James Robinson.

Illustrationsmässigt skulle Superman #697 ha kunnat vara en riktigt katastrof eftersom halva serien är tecknad av Bernard Chang och andra halvan står Javier Pina för. I min erfarenhet så brukar det sällan bli särskilt bra när fler än en illustratör är inblandad. Helst ska det då finns något, en drömsekvens, alternativ dimension eller liknande som motiverar att serien helt plötsligt byter stil. Annars blir det lätt pannkaka av det hela. Men konstigt nog är det inget jag stör mig på i Superman #697, och inte bara det jag tycker faktiskt att det funkar riktigt bra. Jag tror mycket av det beror på att de två delarna har helt olika tempon som passar Chang respektive Pina väldigt bra. Första halva är mycket actionbetonad och där kommer Changs lite spretiga stil väl till pass. På samma sätt passar Pinas mera återhållsamma och rena stil väl till den andra halvans lungare och mera introverta tempo och känsla.

Efter alla besvikelser på senare tid som jag sett komma från James Robinsons penna så känns det skönt att läsa något som faktiskt känns tröttsamt, gammalt eller bara dåligt utan är något som för en gångs skull kan stå på egna ben. Superman #697 är kanske inte något mästerverk men det är heller ingen dålig serie och Mon-El funkar över förväntan som huvudprotagonist.

Här kommer en nördbekännelse: när jag hämtat upp mina serier från seriebutiken och kommit hem sorterar jag dem alltid för läsning. De jag är allra mest sugen på att läsa lägger jag nederst i högen och läser dem sist; de mindre angelägna serierna tar jag mig an först. För mig har det alltså uppstått ett högst personligt kvalitetsmått: ju längre ned i högen, desto bättre serie. Och de senaste månaderna, sen jag slutade tradewaita på Scalped och istället började köpa i lösnummer i och med #33 har tidningen alltid legat i botten av min hög, ohotad även av toppserier som Batman & Robin och Sweet Tooth.

Scalped #35 är ett bra hoppa-på-nummer eftersom det är en one-shot där inga av seriens huvud- eller bifigurer är med. Det gör inte numret på något vis sämre eftersom Aaron har producerat en tät och gripande serienovell med ett oväntat slut. Det som fördjupas i detta nummer av Scalped är snarare miljön: indianreservaten i Dakota Badlands och villkoren för dem som lever där. Tonen och läsartilltalet ligger nära Aarons Vietnamkrigsserie The Other Side (recenserad på Shazam här): huvudpersonerna är ett gammalt par på reservatet och vi får följa deras tankar parallellt men separat i paneler med olika textning. Ett beprövat grepp som faller väl ut i en historia som i stor utsträckning bygger på glappet mellan vad folk tänker och vad de faktiskt säger.

Jag har tidigare haft svårt för Danijel Zezelj som illustratör: han har en intressant och säregen stil, mycket grovhuggen och med tjocka, djupa tuschlinjer – men jag har helt enkelt tyckt att det varit svårt att skilja hans figurer åt eftersom de alla ser snarlika ut! Fast jag måste erkänna att hans stil passar Aarons historia här utmärkt; Zezelj fångar det gamla parets envetenhet och långa relation såväl som det karga landskapet på ett mycket medvetet och tydligt sätt. Som vanligt i Scalped är rutkompositionerna ofta vågade och uppfinningsrika, se t ex den gradvisa utzoomingen från den trasiga bilmotorn på s 21, lagd ovanpå en ramlös ruta där man ser bilen mitt i ett helt öde och vintrigt Dakota-landskap. Eller den långsamma inzoomningen i extrem närbild på Mances ansikte, för att sedan tilta ned till hans hand när han skriver under gratismat-formuläret på s 14. Att den inre monologen på samma sida är bland det bästa Aaron skrivit gör inte direkt hela scenen mindre känslosam.

Scalped är en serie för seriediggare, en av de bästa regelbundet utkommande serierna på de senaste fem-sex åren.

PREVIEWSTIPS: Vad gör tecknaren Sean Phillips när han inte skapar noir-serier med Ed Brubaker? Skapar krigsserier md den franske serieförfattaren Fabien Vehlmann. I maj släpper Boom! Studios första numer av tre av miniserien 7 Psychopaths.

”From Criminal co-conspirator Sean Phillips! 7 men, 1 impossible mission assassinate Hitler! With World War Ii in full swing, there’s only one-way to draw the war to a quick end: kill Hitler. But who would be insane enough to try? Joshua Goldschmidt knows just the men to do it. Insane? Psychotic? Mad? Call them what you will, but the seven psychopaths are now the only hope the world has! In the vein of Inglorious Basterds, with art by the critically acclaimed Sean Phillips.”

Har ingen riktig koll på Vehlmann, men bara Phillips medverkan gör att detta känns läsvärt.

Tionde numret av New Mutants är ett klassiskt mellannummer. I princip så skulle man helt kunna hoppa över det här numret utan att märka att man missat något. Det är i sig inte ett fruktansvärt trist nummer, men det händer å andra sidan egentligen ingenting alls. New Mutants åker till Japans kust och käbblar med ett gäng mutanter från The Savage Land medan Cyclops och Emma Frost pratar hemma på Utopia. Slut.

Zeb Wells manus känns för mig lite utstressat, och detsamma gäller för tecknandet, som här är uppdelat mellan två team. Delen i Japan görs av Paul Davidson, som precis som i förra numret gör en stabil insats. Davidson gör dock dödssynden att återanvända en illustration på två olika paneler. Att ens försöka tro att jag som nitisk serieläsare inte direkt reagerar på att en spegelvänd dublett av en ruta från en tidigare sida dyker upp igen känns för mig både slappt och fräckt. Kanske har Davidson varit under extrem tidspress i det här numret, men om så är fallet hade det varit bättre om han hoppat över den panelen helt och hållet. Sidorna från Utopia görs av bröderna(?) Alvero och David Lopez, som gör helt ok dialogscener, även om de då och då kanske känns lite väl platta och statiska.

Som sagt så känns det här numret rätt mycket som en paus i väntan på den riktiga handlingen, och det finns egentligen inte så mycket mer att säga om det, men jag hoppas att allt kommer att få betydligt mer fart med den (förhoppningsvis) svavelosande story som inleddes i föregående nummer.

Shazam.se gillar Serieteket i Stockholm. Inte bara för att de har Sveriges största bibliotek med enbart serier, utan för att de första torsdagen varje månad visar serierelaterad film. Helt gratis dessutom. Biljetter hämtas på Serieteket i Kulturhuset.

4/3 ”Sci-Fi Afton” Presenteras i samarbete med SF-Bokhandeln. Kvällens film: The Fifth Element (1997) Luc Bessons rymdopera tog honom åtskilliga år och hundratals sidor manusutkast att färdigställa. Om resultatet var värt mödan har folk tvistat om. Ögongodis är det hur som helst gott om tack vare miljöer och figurer designade av storheter som Moebius och kostymer av Jean-Paul Gaultier.

Albumförlagets första utgåva för året blir Hammerfall- Ormens lidande i mars med manus av Sylvain Runberg som tidigare gjort Orbital och teckningar av Boris Talijancic. Serien handlar om den unge Harald Larsson (namnet är från den franska utgåvan) vars trolovade rövas bort på deras bröllopsdag och själv blir han slav. Han svär att hämnas på Björn den Vackre som låg bakom attacken. Allt sker mot bakgrund av ett nytt Europa som växer fram, ett Europa där Karl den Store kommer att dominera. Därefter är det tänkt att fjärde och avslutande delen av medeltidsäventyret Det tredje testamentet- Johannes eller Korpens dag ska ges ut. De tre första delarna har varit riktigt bra så det ska bli spännande att läsa upplösningen och se hur det går för Conrad av Marbourg och Elisabeth efter den dramatiska avslutningen på tredje delen. Tredje delen av Bouncer- Ormarnas rättvisa av Alejandro Jodorowsky (som även skrivit manus till Inkalen och Metabaronerna) och Francois Boucq kommer därefter. Titeln utlovar en lika blodig version av Vilda Västern som de tidigare albumen, givetvis med Bouncer i huvudrollen. I Ormarnas rättvisa blir Bouncer utsedd till bödel i staden och dessutom vill några andra ta över salonen Infierno. De två första albumen utgör den första cykeln, så det här är början på den andra med nya huvudpersoner utöver Bouncer. I vår kommer också första delen av åtta av franska storsäljaren Lanfeust de Troy av Scotch Arleston (Christophe Arleston) och Didier Tarquin. I världen Troy har alla invånare en magisk kraft, användbar eller bara underhållande. Lanfeust kan smälta metall med sin blick och arbetar därför som smedslärling. Ett svärd väcker dock en kraft i honom och leder honom in i en rad äventyr.

Älska steampunk! Fast det blir ju lite fel när det gäller superproduktive Warren Ellis senaste project, Captain Swing and the Electrical Pirates of Cindery Island (som jag hädanefter kommer att kalla Captain Swing kort och gott), för som Ellis själv påpekar: ”It’s not steampunk, it’s electrical”.

Captain Swing är klassisk Ellis, blodgäggäckel-våldsamheterna börjar redan på en fet splash page på s 2, och sen tuffar det på med svordomar, sjövilda jaktscener och utspejsad retro-SF i skön förening. Det hela utspelar sig i ett alternativt 1830 där någon (möjligen titelns Captain Swing) håller på att mörda poliser på slibbigaste vis. Ellis kör med ett kul grepp för att introducera världen: då och då varvas seriesidorna med rena text-sidor (dock interpunkterade av stämningsfyllda tidstypiska illustrationer av oidentifierbara maskindelar) som förklarar fenomen i världen med torr historikerprosa. Fuskigt att sköta expositionen på det sättet kan man tycka men i Captain Swing funkar det över förväntan – särskilt eftersom den torra historikerprosan gradvis förvandlas till en distinkt berättarröst med en egen agenda. Snitsigt värre av Ellis och ännu ett uttryck för hans intresse för metafiktion.

Raulo Caceres illustrationer passar Ellis elektropunk-skapelse väldigt bra: skuggigt och mörkt, mycket närbilder på arga ansikten (varför är Ellis figurer alltid så arga förresten?) och halvbilder på folk som springer eller skuttar över hustak. Det relativa underskottet på wide shots och överblicksbilder, kombinerat med en väldigt traditionell rutkomposition skapar en tät och komprimerad actionstämning som väl kan mäta sig med det bästa Ellis presterat i den genren (se vidare Planetary och Authority). Caceres påminner om en mer tuschindränkt Phil Jimenez (vilket är en komplimang) och han är verkligen bra på att tolka Ellis många konstiga teknoprylar – designen av Captain Swing himself och hans flygande båt är redigt läckra och gör nästan i sig själva serien köpvärd (fast det kanske jag säger bara för att jag har en fäbless för höga hattar, en huvudbonad rikligen förekommande i Captain Swing).

Jag är kort sagt såld. Jag kommer följa denna fyradelars miniserie i sin helhet. Ser också fram mot lite mer personskildring vad det lider; sådan saknas nämligen eller är tämligen skissartad i detta första nummer. Fast efter en sådan actionmässig knockoutöppning kan jag förlåta Ellis denna brist och ge mig till tåls till kommande nummer. Rekommenderas.

via @WeltklasseSE: Läser Jack Kirbys Kamandi. Är iaf första gången jag medvetet läser ett av Kirbys alster.