shazam

Ni kanske minns att vi på Shazam diggade The Bulletproof Coffin härförleden? Om du nu inte råkar ha fått nog av 50-talsnostalgi, maffiga bilar, dinosaurier och andra monster som löper amok, zombies, jätteinsekter och mordgalna clowner (och ärligt talat – får man någonsin nog av alla dessa saker?) bör du snarast lägga händerna på Bulletproof Coffin-tecknaren Shaky Kanes (alias Michael Coulthard) Monster Truck: Automobiles, Monsters and Mayhem – den kom ut i november förra året men har precis kommit ut i uppjazzat nytryck med bl a bättre färgläggning.

Det här är en korsning mellan konstbok och serie: visst presenterar Coulthard en slags berättelse, men bara med en ruta per sida (eller snarare varannan sida) – i liggande widescreenformat, verkligen roadmoviemässigt. Det är en kryptisk, poetisk historia om en namnlös truckförare (vars person man ej får se förrän på sida 41 av 50) på psykedelisk färd genom ett landskap befolkat av gigantiska leksaker och monster enligt ovan. För det mesta bildar absurditeterna bara bakgrund för föraren, som mest är en passiv iakttagare – men då och då behöver han väja när fantasifostren kommer för nära (t ex för en grupp cowboys som ägnar sig åt att driva jätteinsekt-boskap), och mot slutet genomgår hans bil oförklarligt en Kafka-artad förvandling…

Det här är en kärleksfull och samtidigt lätt skräckinjagande hyllning till amerikansk populärkultur från förr – i sin behandling av americana är Coulthard helt klart besläktad med popkonstens företrädare, liksom litterära skildrare av Amerikas baksida som t ex William S Burroughs och Hubert Selby Jr. Den destruktiva tematiken till trots (på sant drive in-maner slåss naturligtvis berättelsens monster ständigt med varandra) är det här ingen uppgörelse, snarare en hyllning (liksom ju The Bulletproof Coffin var en hyllning till framförallt Jack Kirbys tidiga pulpserier) – seriens spartanska stads- och landsvägsbakgrunder kunde till exempel vara hämtade från en muterad Edward Hopper. De korta textrader, ibland nästan haiku-mässiga, som får ackompanjera Coulthards teckningar, är heller inte speciellt konfrontativa utan snarare rapporter från en iakttagare som både är delaktig i, och främmande inför, det han ser.

En märkligt meditativ serieupplevelse – inte omedelbart tilltalande för den som kräver handling i sina serier, men för den med intresse för en viss typ av 50-60-talsestetik finns här mycket att hämta. ”At the drive-in the giant astronaut slugs it out with the Empire State human”, som det  t ex heter på s 33.

En av de nya serier jag ser fram emot mest i början av året är Peter Panzerfaust med manus av Kurtis Wiebe och teckningar av Tyler Jenkins, första numret kommer i februari. Serien utspelar sig i ett av tyskarna besatt Calais 1940 där en mystisk amerikansk pojke som heter Peter tillsammans med ett gäng föräldralösa fransoser tar sig an den tyska övermakten. Kurtis Wiebe har sagt att han ser serien som en blandning mellan 80-talsrullen Red Dawn (ryssar invaderar USA) och Peter Pan. Comics Bulletin har en intervju med Kurtis Wiebe om serien. Fler bilder efter hoppet.

Röstningen pågår till den 31 januari.

Note: There is a poll embedded within this post, please visit the site to participate in this post's poll.

Dags för ett nytt snyggt omslag tycker jag. The Amazing Spider-Man #657 tecknat av Marcos Martin. Hur fint som helst.

Jag rapporterade i somras om Dynamites planer på att släppa loss en rad av de gamla pulphjältarna på nytt. Nu har som synes ytterligare nyheter sipprat ut från förlaget. Trots att en del av mina favoritserier (The Punisher Max och särskilt då albumet The Slavers) skrivits av Ennis blev jag inte direkt själaglad när jag hörde detta.  På senare år har jag mest förknippat honom med slafsig skräck och serier som The Boys. Sistnämnda vill jag inte ens ta i med tång. Men som han visat i exempelvis sina War Stories för Vertigo kan han verkligen skärpa sig när stämningen kräver det. Så jag hoppas att han fattar hur höga insatserna är i och med att ansvaret för denne ikon lagts på hans axlar.

Med tanke på hur få reaktioner mina tidigare skriverier kring The Shadow rönt här på Shazam gissar jag att han är ett ganska okänt namn för många av läsarna och kanske även för en del av mina redaktionsbröder. Så inom kort hittar ni på dessa sidor en introduktion till Walter M. Gibsons skrattande hämnare på det patenterade Lundgrenska maneret. Det blir långt, innehållsrikt, notapparat kommer krävas, och vissa kommer bli utmattade men även tacksamma av läsningen. Håll i hatten och den röda scarfen till dess!

Jag har inte någon koll på Rob Liefeld men hans namn dyker upp då och då på seriebloggar oftast med en negativ kommentar i anslutning. Tydligen körde han mycket byst och biceps på 90-talet i en extrem form. Å då låg ribban kanske redan då högt. Nu kan det vara lätt löjligt i en del serier med bodybuildermuskler på killarna och getingmidjor och d-kupor på tjejerna. Det är å andra sidan en annan diskussion jag inte tänker älta. Liefeld hade tydligen även ett förlag, Extreme, som gav ut serier. En av dem var Prophet och nu återupptar Image utgivningen av den och andra titlar. #21 är ett skumt ställe att börja ge ut en serie på nytt, det kan säkert skrämma bort en del. Jag hade inte kollat upp den om det inte hade rått lite hype kring den och jag var dessutom nyfiken på Brandon Graham som tidigare gjort King City, som Image för övrigt ger ut i en fet samling nästa månad.

Prophet är en sci-fi historia om hur John Prophet väcks ur sin djupsömn i framtiden för att väcka mänskligheten ur det förfall som pågått sedan rymdvarelser invaderade jorden. Människorna är i framtiden mest som apor och tjänar som föda åt de som nu härskar över planeten. De redskap som John Prophet behöver finns spridda i samma typ av kapsel som John Prophet låg i. Han måste nu finna dem för att kunna fullgöra sitt uppdrag i framtid där Jorden i sig är förändrad och märkliga varelser rör sig över dess yta.

Prophet känns väldigt europeisk, i början guidas man av en berättarröst som ger en skön känsla av lite existentialisk 60-70-tals sci-fi. Ett tempo och ett berättande som gör att jag vid ett blindtest definitivt hade trott att jag hade en fransk serie framför mig. John Prophet är inget muskelberg och han är dessutom rätt ful och verkar inte ha några utmärkande drag i sin personlighet. Det är inte karaktären John Prophet, mänsklighetens räddare, som gör serien så intressant utan det är det fascinerande landskap som Brandon Graham skapat och Simon Roy oerhört skickligt tecknat. Märkliga varelser och dramatiska scenerier möter John Prophet på hans färd. Tempot är långsamt och man får ta del av vilka redskap han har och det berättas om faunan som finns på Jorden. Prophet är oerhört fascinerande med ett världsbyggande som lovar mer och jag kommer definitivt hänga med antingen i lösnummer eller i samlad form. En oerhört positiv överraskning och det här året har onekligen börjat kanonbra.

Röstningen pågår till den 31 januari.

Note: There is a poll embedded within this post, please visit the site to participate in this post's poll.

För kanske en vecka sedan så sänkte DC priserna på merparten av sina serier i ComiXology-appen på iPhone och iPad, och jag har precis överraskat mig själv med att sträckläsa den första arcen av DC:s nya Animal Man. Varför är det ingen som sagt till mig att Animal Man är en svinbra serie nu för tiden? Inte för att jag ogillat Animal Man tidigare egentligen, jag läste faktiskt alla Animal Man-nummer av Grant Morrison förra året och tyckte de var helt ok, men det är ingen serie som jag direkt fastnade för. Nu är det Jeff Lemire som ärvt författarskapet under DCnU, och även om Lemire är ett namn som ofta poppar här på Shazam så har jag själv ingen relation överhuvudtaget till hans tidigare verk. För min del så är det säkert en fördel, för i och med att jag inte har något annat att jämföra med så kan jag inte säga om nya Animal Man känns som en typisk Lemire-serie eller inte. Det spelar heller ingen som helst roll, för jag tycker som sagt att det här var en riktigt bra serie.

För den som inte känner till Animal Man sedan tidigare så är han en rätt klassisk DC-karaktär som debuterade redan 1965, då Buddy Baker fick sina krafter när han råkade hamna i vägen för ett exploderande rymdskepp. Som Animal Man har Buddy superkraften att kunna låna i stort sett vilken förmåga som helst från djurriket, som till exempel att flyga som en fågel, bli stark som en björn och så vidare, vilket han använde i rollen som trikåklädd brottsbekämpare. Animal Man blev aldrig någon jättehit under de första 20 åren, men i slutet av 80-talet så fick Grant Morrison relauncha Animal Man, vilket ledde till ett helt knippe nummer som idag är smått kultförklarade. Med Morrison vid spakarna så bytte Buddy fokus från rent superhjältande till deltidshjälte och familjefar, där frun Ellen och barnen Cliff och Maxine tog nästan lika mycket plats som Buddy själv. Morrisons Animal Man var bitvis även en smått alternativ meta-titel med mer eller mindre uppenbara referenser till såväl andra titlar som seriemediet i helhet. För den som är nyfiken på Morrisons version av serien så finns samtliga nummer för en hyggligt billig penning på DC:s och ComiXologys iPhone-appar. Hur som helst, nog om gamla Animal Man och vidare till det desto mer aktuella.

Jeff Lemires Animal Man är som sagt en av de 52 titlar som rebootades i och med DC:s omstart som kom att gå under namnet DCnU. Tack vare rebooten så behöver du egentligen inte ha någon koll alls på vad Buddy Baker pysslat med tidigare, så det funkar fint att bara kasta sig rakt in i #1. Buddy lever här precis som tidigare med Ellen, Cliff och Maxine, och har mer eller mindre lagt trikåerna på hyllan till förmån för familjelivet och en potentiell filmkarriär. Han använder dock fortfarande sin förmåga att låna djurförmågor ur det han själv kallar för The Life Web, ger sig då och då ut som Animal Man för att se om han kan stå till tjänst med någon hjälteinsats. Efter att ha löst ett till synes rutinmässigt gisslandrama så börjar det dock plötsligt ske väldigt mystiska saker med Buddy och hans familj, och det dröjer inte länge förrän hela familjen är indragen i en millenielång konflikt mellan krafterna i The Red, The Green (som har en koppling till Swamp Thing) och The Rot. Jag vill inte spoila storyn för någon i onödan här, men kan avslöja att Animal Man med familj hals över huvud kastas in i en skräckfylld resa fylld av blod, tarmar, förruttnelse, monstruösa varelser och abstrakta andeväsen.

Det är mycket jag verkligen gillar med Lemires Animal Man. En av de bästa sakerna är hur Buddys familj från start vävs in i storyn, och att han känns mer som en make och farsa än som en superhjälte. Man får tidigt känslan av att Buddy är ute på djupare vatten än någonsin, och det hela blir inte mycket bättre av att hans superkrafter får en uppenbart negativ effekt på hela hans familj. En annan riktigt stark sida är känslan av spänning och skräck som tidigt sätter in och sedan vägrar släppa taget. Här kompletteras Lemires berättande av Travel Foremans illustrationer, och hans bokstavligen attackerar mina laserbehandlade näthinnor med störande bilder av blödande ögon, förvridna organ, zombifierade husdjur och genuint hemska förruttnelsebestar. Hans annorlunda stil lyckas vara både stiliserad och smutsig på en och samma gång, och Foreman känns överlag som ett väldigt bra val av tecknare för den här serien. Steve Pugh hoppar in och tecknar de sista sidorna i #5, men det tänkte jag inte ens på förrän jag kollade upp det, så det stör verkligen inte.

Sammanfattningsvis så är Animal Man årets än så länge bästa titel för min del. Det är spännande, läskigt, bra tecknat och med bra känsla för alla karaktärer. Läs den.

Tarzan var förutom Fantomen den serietidning jag köpte mest sedan jag lämnat Bamse och i viss mån Kalle Anka & Co. Jag har alltid gillat myten om den vite pojken vars föräldrar dör sedan de blivit skeppsbrutna på en enslig del av Afrikas kust och han själv uppfostras av apor. Min favorittecknare är Russ Manning vars fantastiska teckningar och fantasifulla miljöer var mumma. Förutom Mannings äventyr om Opar minns jag en berättelse i några nummer av Fantomen från 1977 eller 1978 där Fantomen tar sig an den tyska armén i Östafrika sedan de bränt ner hans gods och dödat Jane. Tanken på att få tag på alla nummer för att få den komplett dyker upp då och då. Vad gäller Tarzan på film så är det inte så mycket som har fastnat, Johnny Weissmüller är en legendarisk Tarzan men filmerna jag sett alltför rasistiska. 80-talets stora film, Greystoke- Legenden om Tarzan, med franske karaktärsskådisen Christopher Lambert lämnade inga större avtryck. Ungefär lika lite som tuttversionen med Bo Derek från samma decennium. Edgar Rice Burroughs böcker har jag aldrig läst. Så för mig är Fantomen främst en seriefigur som jag verkligen gillar, trots vissa begränsningar.

Nu har Dynamite gett ut en ”ny” version av Tarzan men eftersom de inte har rättigheterna till namnet så heter den Lord of the Jungle. Arvid Nelson står för manus och Robert Castro tecknar. Jag har knappt läst några av mina gamla Tarzan-nummer de senaste femton åren och det är alltid spännande att återse en barndomshjälte i ny förpackning och se om där finns någon magi/nostalgi. Serien följer den kända ursprungshistorien så gott som på pricken, uppenbarligen har inte Dynamite velat slakta Tarzan-myten som de valde att göra med Fantomen-myten. Nelson lägger dock in lite intressanta aspekter, t.ex. hamnar paret Greystoke i Belgiska Kongo, nuvarande Demokratiska republiken Kongo, och det blir intressant att se om han kommer att blanda in barbariet som pågick i belgiske kung Leopold IIs ”filantropiska” mardröm, några förrymda slavar tyder på det. Han slänger också in några otäcka apliknande varelser med stenknivar och köttätande som intressen. Det finns alltså lite att bygga vidare på utöver den klassiska ursprungshistorien. Castros teckningar påminner lite om den generiska stil som många av Dynamites serier verkar ha men har mer detaljer och är överlag snäppet bättre, dessutom är hans afrikanska djungel riktigt grann. Öppningsscenen är för övrigt en riktigt bra inledning. I förstanumret, som slutar med Fantomen i Kalas (Tarzan apmammas) famn levereras en bra grund för kommande nummer och det kan mycket väl bli så att jag slår till på traden när den dyker upp. Om du blev nyfiken så testa första numret via Comixology, kostar endast 1 $.

Röstningen pågår till den 31 januari.

Note: There is a poll embedded within this post, please visit the site to participate in this post's poll.

I måndags rapporterade Anders om rykten att DC Comics är på väg att byta logotyp. Det visade sig att det låg en hel del i dessa rykten för idag byte DC Comics officiellt till den nya loggan. Hur det kommer att se ut på tidningarna framför kan ni se på bilden här till höger.

Personligen tycker jag att detta är ett mindre lyckat drag av DC. Var det verkligen nödvändigt att byta ut den gamla loggan, särskilt då denna bara var sex år gammal, mot denna rätt i min mening rätt intetsägande logotyp? Dessutom känns det som om DC under designprocessen sneglat lite väl mycket på Apples logga.

Hur vidare detta är ett bra eller dåligt beslut av DC Comics lär nog tiden få utvisa men för min del så känns detta mer som fall av ”ändring för ändrings skull” än något annat.

När Evan Dorkin, nu uppburen och framgångsrik indiekreatör, harvade som okänd och betydligt mindre framgångsrik indiekreatör under sent 80/tidigt 90-tal, tog han ut sina frustrationer genom att rita några ensidorsserier om ett paket mjölk och en bit ost som gick komisk bärsärkagång när de konfronterade med (oftast popilärkulturella) fenomen de ogillade – och Milk & Cheese ogillade det mesta. Ingen blev mer förvånad än Dorkin själv när detta katharsistecknande började bli poppis och han fick beställningar på fler och fler Milk & Cheese-serier från diverse småförlag och indiepublikationer. 1991 publicerade Slave Labor Graphics den första Milk & Cheese-tidningen. Det blev inalles sju nummer mellan 1991 och 1997. Efter det har Milk & Cheese dykt upp sporadiskt i Dorkins egen tidning Dork!, diverse Dark Horse-antologier och i en del specialpublikationer – d v s det är precis en sådan serie som verkligen förtjänar en samlingsutgåva, eftersom det är hart när omöjligt att vara Milk & Cheese-komplettist (seriegudarna ska veta att jag försökt!). Sen samlingen Fun With Milk & Cheese från 1994 har det nämligen inte kommit ut någon samling överhuvudtaget, så Dark Horses helt kompletta hårdpärmsutgåva (kom i slutet av 2011) hamnar i min bok i kategorin ”Nödvändiga serieinköp”.

Det är svårt att förklara varför Milk & Cheese är genial seriekonst. Helsida upp och helsida ned (för det mesta är en Milk & Cheese-eskapad en sida lång, som mest går de lös på fyra) med överdrivet Tex Avery-våld mot diverse (då) samtida kulturfenomen – kan det vara nåt? I grunden är Milk & Cheese en serie som bygger på ett enda skämt som upprepas ad infinitum – vilket är ett humoristiskt grepp jag är oerhört förtjust i, det är inte för inte som jag är ett stort Édika-fan. Men det finns flera andra skäl att älska Milk & Cheese. Ett är den smattrande sitcom-dialog som fyller serien – få serier har en lika hög oneliner-per-sida-faktor som Milk & Cheese. Skämten rangerar från tarmvredsinducerande ordvitsar till karga lakonismer, det finns m a o något för alla att gilla. Ett annat är den frenetiska energi som präglar serien: det är lätt att se att det här är en serie som fötts ur frustration och ilska eftersom särskilt ilskan är närvarande på varje sida. Visst är det så att Milk & Cheese ofta agerar läsarens ställföreträdare, som tillåts leva ut kompletta, våldsamma överreaktioner mot fenomen som på sin höjd och om man tänker efter bara är milt irriterande – men handen på hjärtat, har vi inte alla nån gång velat trasha en snobbig vinprovning eller klå upp en lat och dålig ståuppkomiker?

Även om de tidiga serierna i boken är mer än lovligt yxigt tecknade är det ändå lätt att redan från början se varför Milk & Cheese blivit en kulthit: det absurda i att det är just ett paket mjölk och en bit ost som iscensätter våldsorgier kommenteras aldrig i serien och Milk & Cheeses offer är alltid mer förvånade bara över att de får stryk snarare än att de får stryk av två kyldiskvaror. Dorkins talang för att leverera komiska zingers gör serien extremt citatvänlig redan från sida 1 (”We’re on a moron killing spree… and we’re out of ammo!”), men det är helt klart att serien verkligen finner sin form i volymens andra och tredje kapitel (d v s perioden 1991-1992), med hits som Milk & Cheese: America’s Most Wanted, Milk and Cheese in Injustice is King! och Milk & Cheese in Con Job, den senare den första av många serier där laktoskrigarna ger sig på seriefans och andra nördar – det är inte precis någon subtil undertext att Dorkin har ett kluvet förhållande till seriefandom (se inte minst hans verkliga nörddödarserie, The Eltingville Club)

För mig är denna samlingsvolym ett kärt återseende och om du är ett fan av hatisk humor rekommenderar jag verkligen en investering. För om du inte köper boken kan det en dag hända att ett paket mjölk och en bit ost knackar på din dörr och vill ha en förklaring…

Röstningen pågår till den 31 januari.

Note: There is a poll embedded within this post, please visit the site to participate in this post's poll.

Curse of the Wendigo (Le Souffle de Wendigo) är en något otippad utgivning av Dynamite. Först utgiven i Frankrike av Soleil och skapad för det klassiska europeiska albumformatet på 48 sidor. Hade det inte varit för att The Walking Dead-tecknaren Charlie Adlard stått för teckningarna hade de nog inte gett ut det. För manus står fransmannen Mathieu Missoffe. Curse of the Wendigo utspelar sig 1917 under första världskriget. En rad soldater försvinner och det som först tros vara desertingar verkar vara något värre. Därför kommer de tyskar och fransmän som drabbats överens om att skicka iväg några soldater för att ta reda på vad det är som ligger bakom. En indian, Wohati, som är den ende överlevande från sin enhet anmäler sig frivilligt. Ingen är glad över att behöva lita på fienden men de finner snart ett träd som en mängd flådda soldater hänger i och på marken ligger det också mänskliga kvarlevor. Wohati berättar då om att de letar efter en wendigo och att det är på grund av den han anslutit sig till kriget. Han vill utkräva hämnd för det wendigon åsamkat hans stam för över hundra år sedan. Det makabra trädet är inte den sista vidrigheten soldaterna som flyttats från skyttegravarnas dagliga helvete till något ännu värre. Parallellt med soldaternas berättelse följs en svårt skadad man på ett militärsjukhus.

Det är bara att tacka och ta emot att Dynamite ger ut Curse of the Wendigo för den är riktigt bra. Att Adlard kan teckna äckel vet alla som läst The Walking Dead och här visar han även hur skicklig han är på att teckna skräck. Några scener är så obehagliga att de var svåra att släppa, må vara att jag inte är så tålig vad gäller skräck och äckel. Att placera wendigon, som jag tidigare bara stött på i ett tidigt avsnitt av Supernatural, i första världskrigets helvete är en bra idé som ger en makaber inramning till de än makabrare skräckinslagen. Missoffe levererar ett tight manus och ett bevis på hur skickliga fransmännen är på att berätta en historia på med amerikanska mått korta 48 sidor. Trots sidantalet lyckas han ge en känsla för de olika soldaternas karaktärer, framförallt fransmännen. Dessutom tar berättelsen en rad oväntade vändningar. Jag gillar också hur han använt sig av en variant på Unknown Soldier i handlingen. Wendigon, som lever av att äta sina fiender, är ett riktigt vidrigt monster och Missoffe och Adlard gör det mesta av det. Som om inte soldaternas utsatthet var illa nog genom kriget i sig. Släng in lite Ärans väg vibbar också och jag är såld. Curse of the Wendigo lär vara med bland de bästa serier jag läst när året summeras.

Seth är en av Kanadas främsta serieskapare och därmed medlem i The Great Northern Brotherhood of Canadian Cartoonists. Eller är han det? Finns sammanslutningen? Och hursomhelst, vad är det för sammanslutning? En del är hittepå och en del är sant och jag kan inte avgöra vad som är vad. I albumet berättar en person, troligtvis Seth själv, om Kanada och hur landet tidigare höll serietecknare mycket högt och hur i princip alla i Kanada känner till vissa serier. Man guidas genom klubblokalen i Dominion City, den sista i sitt slag eftersom de andra stängts ner. En rad av Kanadas främsta serieskapare, både riktiga och fiktiva liksom deras verk presenteras. Allt på sidor med nio rutor på varje sida. Serien är liksom underbara Wimbledon Green en serie från Seths sketchbok. Ett väldigt fint sketchbok uppenbarligen.

Där Wimbledon Green berättar en historia med en seriesamlare i centrum är The Great Northern Brotherhood of Canadian Cartoonists mer löst sammanhållen där Seth växlar mellan sammanslutningens lokaler, olika tecknare utifrån de original som hänger på väggarna och det fantastiska, om än omoderna, arkivet som är beläget i norra Kanada långt borta från det mesta. Arkivet är format som en serie förenade igloos. I Seths fiktiva värld saknades inte resurser för den i Kanada så hyllade seriekonsten. Men allt var bättre förr, det var fler medlemmar, serierna hölls högre och stämningen på klubben en helt annan. Liksom i Wimbledon Green är det uppenbart hur mycket bättre Seth tycker om allt som fanns på 60-talet och tidigare jämfört med senare årtionden. Det finns en nostalgi som en del säkert kan ha svårt för men jag är också svag för det och blir lika fascinerad som när jag tittar på ruinporr från Detroit eller rekordårens Sverige. Albumet är liksom Wimbledon Green snyggt formgivet och fin papperskvalitet, sånt gillar jag. Dessutom är Seth en ytterst skicklig tecknare så det blir aldrig trist trots de rigida nio panelerna på varje sida, alla panelerna i samma storlek. Jag sugs obönhörligen in i vad som måste vara Seths drömvärld och trots att albumet inte har någon egentlig handling så flyter allt på. Jag läser gärna mer från Seths sketchbok.

Jaha, så var det dags igen. Precis när man börjat vänja sig vid den snärjiga logotyp som DC lanserade 2005 läcker det ut bilder på nätet föreställande den logga ni ser överst till vänster. Jag växte upp med 1977 års ”DC Bullet” (mitten på nedre raden) på många av mina favorittidningar och den har därav en särskild plats i mitt hjärta. Säkerligen blev insändarsidorna fulla av invändningar som denna i slutet av 70-talet också. Men denna nya logotyp får mig att tänka på Kapten Stofil-historien ”Vara eller inte vara”. Där styr gamle Konsummaskoten Lunkentuss varumärkesfigurernas rike med järnhand. Går man emot honom tar han till sitt diaboliska vapen stiliseringsstrålen som transformerar snygg design till blankpolerade tecken utan egen identitet. Vi får hoppas att detta inte är annat än ett elakartat rykte. Kanske ett svar på stormen som blåst upp mellan The Velvet Underground och The Andy Warhol Foundation angående användningen av bananen som den kände popkonstnären placerade på Velvets debutlp? Tiden får utvisa men jag hoppas att man håller fast vid en logga som har åtminstone någon koppling till förlagets historia istället för denna ihjälstiliserade dekal på dekis.

Den 22 januari är det premiär för SVTs dramaserie Äkta människor. Utopi-redaktionen har därför gjort nr 4/2011 i samarbete med produktionsbolaget bakom tv-serien. Dels finns det en intervju med producenten och dels sex serienoveller där olika tecknare gjort sitt eget bidrag till Äkta människor-världen. Där kallas de människoliknande robotarna hubotar. Utopi nr 3/2011 har vi inte recenserat på bloggen, personligen tycker jag att det var det svagaste numret hittills och det var den huvudsakliga anledningen till att det inte blev något,  jag gillar nämligen inte att gnälla om Utopi. Nåja, med nr 4 är redaktionen tillbaka på banan och jag kör lite fantasilöst en genomgång av numret. Det finns lite spoilers nedan men de bör inte förstöra en framtida läsning av nr 4.

Intervjun med producenten är bra men jag uppskattar framförallt den korta genomgången av robotikens tre lagar och dess tillkomst, lagarna har jag helt missat men så har jag heller inte läst något av Isaac Asimov. Första serien, Sol, av Elin Fahlstedt är snygg, framförallt är jag svag för den snygga färgläggningen som är närmast perfekt. I kombination med lite ruinporr (fabriken verkar halvt övergiven) och en fabriksarbetar-Frankenstein blir det lite lagom obehagligt. Äkta människor av veteranen Anders Westerberg är riktigt snyggt tecknad och lite mer obehaglig med sin hubot-version av 90-talsrullen Handen som gungar vaggan även om slutet här bara kan gissas.

Utopi-radarparet Fabian Göransson och Jan Bieleckis Mitt liv som fubbot handlar i högre utsträckning om utanförskap och önskan att vara någon annan och även om den är hyggligt gjord är den svagare än de två första. Detsamma får sägas om Love Hurts no.25 av Kim W Andersson som i sedvanlig Love Hurts-stil gorar till det i slutet när maffiasnubben får vad han antagligen förtjänat.

Utan robottema är Lisa Medins ”musikäventyrseuromanga” Medley som går från klarhet till klarhet. Handlingen om en syntpoppare som söker efter den legendariska staden Medley i en värld som behärskas av imperiets symfoniker skulle kunna vara så usel men den är så bra. Dessutom blir Medins teckningar hela tiden bättre och håller nu svensk toppklass. I den här delen får man syntpopparen Axels bakgrund och i slutet dyker en synnerligen osympatisk figur upp vilket sannolikt borgar för mer action framöver. Lars Krantz låter i Sömn vansinnet att i än högre grad sprida sig i Falköping och det är som vanligt både fantastiskt tecknat och genuint obehagligt. Avslutningen på den överlag väldigt trevliga Katten och kimonon blir sådär, jag har svårt att hålla intresset genom de få sidorna även om Nancy Pena är en skicklig tecknare.

Intressantare då är Maria Frölichs Hekates resor är en väldigt snyggt tecknad historia med snygga utomjordingar. Förstasidan är redigt snygg och får mig att tänka på bilder från den tyvärr av mig osedda Sovjet-klassikern Storm över Asien. Man slängs rakt in i handlingen och de två huvudpersonerna får ingen presentation. Men rymdvarelserna är snyggt designade och jag ser gärna mer av Hekates resor framöver. Brandrigan av Per Sjögren är snyggt tecknad men handling och dialog är ingen höjdare. Sjögren borde teama upp med någon berättare.

I slutet ges in inblick i vad som kommer 2012 och det är lovande. Jag ser mest framemot Lina Neidestams Asynja, Karl Johnssons fantasy och Sofia Falkenhems sci-fi berättelser. Falkenhem var med i förra numret och trots att jag bara läst väldigt lite av henne så är hon för mig en av de bästa tecknarna vi har i landet.

Så har kvartalsrapporterna kommit in på DC och det blir dags att kungöra de första titlarna som ryker från The New 52. Inte för att jag har anledning att sakna Blackhawks, Hawk and Dove, Men of War, Mister Terrific eller Static Shock. Men att sköna Kirbyrökaren O.M.A.C. också yxas är inget annat än skandal. Där tyckte jag att man hade något på gång som bara fick upp farten mer och mer för varje nummer.

En liten tröst är dock att Batman Incorporated nu får sin rättmätiga placering bland The New 52. Förvånad och glad blev jag också över nyheten att ingen mindre än China Mièville får en egen tidning hos DC, den återuppväckta Dial H (tidigare Dial H for Hero). Med tanke på hur bra hans senaste böcker varit kan detta bli hur spännande som helst. Övriga nya titlar är Earth 2, World’s Finest, G.I. Combat och The Ravagers. Har inte några direkta kommentarer där, men det hoppas jag att ni har kära läsare.

Newsarama har en intervju med Bob Harras från DC som ni kan läsa här.

Så ikväll höjer jag ett glas för alla historier med en One Man Attack Construct i huvudrollen som vi aldrig kommer att få läsa.

Röstningen är öppen till den 31 januari.

Note: There is a poll embedded within this post, please visit the site to participate in this post's poll.

Att Grant Morrison är en av de mest profilstarka författarna i seriebranschen får även de som inte har mycket till övers för hans säregna berättelser hålla med om. Här på Shazam gillar vi som bekant Morrison med kaosmagi, tidsresor och hela baletten. Undertecknads hjärta gjorde hur som helst en frivolt när nyheten om att han får en egen mässa under 2012 nådde mig. Det är gänget bakom legendariska San Francisco-butiken Isotope – The Comic Book Lounge som är initiativtagare till något som av allt att döma kommer bli en mycket unik tillställning. Morrison och ytterligare nio serieskapare valda av honom kommer att hålla hov under en helg framåt höstkanten. Mycket mer vet vi inte i dagsläget. Ni hittar en länk till Morrisoncon här. Gör som jag och skriv upp er för att få nyhetsbrevet, men räkna också med att ni kommer höra mer om detta här på Shazam framöver!